Efter att mått dåligt väldigt länge till och från så har jag stött på ett problem med sjukvården som gjort mig förbannad.
När jag blev inlagd i våras så hade jag en ny läkare som verkligen sårade mina känslor. Jag har som en del av er vet otroliga problem med mina leder som man kan få när man lider utav chron. Jag haltade, grät varje steg jag tog. MEN jag var inte svullen. Men jag skulle aldrig skämta om led smärtor och tror inte jag behöver göra det då mina närmsta ser direkt när jag har ont, antingen på hur jag går eller hur jag ser ut i mitt ansikte.
Hur som helst, när jag mötte henne andra gången på en evcka då jag mådde skit så sa hon först.
- Varför haltar du?
och jag förklarade att jag hade så förbannat ont, vilket hon visste. Jag förväntade mig att hon skulle känna på lederna och diskutera med mig vad jag kanske kunde göra för att underlätta lite,
Men vad fel jag hade. hon fick som attack emot mig.
- Jag tycker det är ytterst märkligt att du haltar och har så ont som du påstar (PÅSTAR) eftersom du inte ens är svullen.
Jag var chockad och tog illa vid mig men förklarade att jag också tyckte det var väldigt konstigt och för mig lite oroväckande att jag har så ont att jag knappt kan gå och för den delen inte kunde ha jeans byxpr eller tights på mig, jag fick gå i stora mjukisbyxor för annars gjorde benen ännu ondare. Men jag sa också att jag ahr vid få tillfällen faktiskt varit svullen
- Ah som jag sa jag tycker detta är väldigt konstigt och jag måste fråga dig, mår du ens så dåligt som du påstar? om du verkligen känner efter mår du då så dåligt?
Jag var tyst, tårarna började bubbla bakom mina ögon, hur i helvete kan jag få den frågan?
sen säger hon
- Jag menar har någon i dom omgivning sett dig varit svullen, har din familj upplevt att du varit svullen?
Jag vart så jävla arg och ledsen att jag tappade kontrollen jag bröt ihop tårarna sprutade åt alla håll jag skrek och skällde och kände att jag var nära på att slå till den här människan som är utbildad inom min sjukdom, som ska stötta mig och lugna mig. Hon gjorde allt hon inte skulle.
Vi hamnade i ett sånt stort bråk att när jag gick därifrån in i väntrummet som min mamma satt i och väntade på mig så började jag gråta ännu mer och gick därifrån så fort jag kunde. Jag kände mig kränkt.
När jag sen vart inlagd så berättade jag detta för min läkare som jag hade på den avdelningen som jag var inlagd på och hon lovade mig att jag skulle få byta läkare.
Jag träffade min nya läkare och det kändes helt okej.
Sen vart jag dit kallad igen efter sommaren men var då kallad att få träffa den läkaren som jag aldrig mer vill träffa, den läkaren som trodde jag fejkade hela mitt skov.
Jag ringde och var arg faktiskt, och förklarade att jag inte ville träffa den läkaren igen utan ville ha den läkaren jag blivit tilldelad. Jag fick sen en ny kallelse som var att jag skulle få komma till sjukhuset nu i måndags.
Vad fan händer då?
Jo det är samma läkare, av alla läkare så får jag den jag sagt klart och tydligt att jag inte vill ha för andra gången. Jag tänkte skitsamma jag måste faktiskt åka till sjukhuset och diskutera lite och få lämna nya prover osv. Jag får stå ut den här gången.
När jag sen kommer till sjukhuset i måndags och lämnar fram till körkort och säger vem jag ska träffa och när så finns jag inte i datorn? Jag har ingen tid? Men jag har fått en kallelse som jag dumt lämnade hemme för att jag aldrig behövt en sån tidigare. Ja så där stod jag reda att möta den läkaren jag avskyr enbart för att min hälsa går först, så kommer jag dit och ah så finns jag inte ens inbokad?
Jag är en av dom som blivit dåligt behandlat inom sjukvården och detta gjorde saken inte bättre. Därför ska jag utbilda mig till barn sjuksköterska och lägga ner mitt hjärta och min själ i dom människorna jag möter.
