crohns

Det är med en enorm tyngd över mitt hjärta och med tårarna i halsen som jag skriver det här. Jag trodde aldrig jag skulle behöva känna den känslan. Känslan av att jag faktiskt ger upp kampen.

Jag har accepterar det faktum att jag aldrig kommer kunna segra över min sjukdom, eller att jag på något sätt kommer kunna få den att försvinna. Men jag vet också att jag kan sätta mig över den, ta hand om mig själv så pass bra att den sällan behöver komma och påminna mig om att den finns.

Dessvärre känns det som om jag glömmer ibland att faktiskt ta hand om mig själv, min kropp och framför allt min mage. Det är ungefär som så fort jag mår bra då stressar jag upp mig igen, begraver mig med jobb, tränar, dricker alkohol och äter onyttigt.

Jag måste på något sätt alltid ha det i mitt huvud att jag måste ta hand om mig själv, i alla lägen inte bara när det blir dåligt.

Men just nu är det ingen idé för mig att sitta och ångra det faktum att jag inte tagit hand om mig själv på bästa sätt den senaste tiden. Jag har satt mig själv i andrahand.

Nu mina vänner är jag inne i ett skov som vägrar ge sig, jag har varit dålig till och från sen september 2011. efter ett par dagar på sjukhuset skrev jag ut mig själv pga stress hemifrån med min dåvarande sambo. Sen dess har jag tyvärr inte blivit helt hundra. Jag kan må bra i en vecka men sen kommer det ett par dagar som spökar för mig för att sen må bra igen. Den senaste månaden har varit den värsta någonsin för min del.

Jag har haft ont i magen, blod yrsel och feber. Det är dom tre symptomerna jag alltid får när jag är påväg ner i ett djupt skov. Jag brukar också alltid ha lite ont i knäna, lederna. vilket är helt naturligt som alla med den här sjukdomen vet. MEN nu har alla mina leder börjar strejka och vägrat fungera som dom ska. Min käke brukar låsa sig, höften, knäna, fingrarna och tåna har också låst sig men det värsta är den otroligt tunga smärta som sätter sig i hela min kropp.

Den smärtan som nu sitter i min kropp, det vill säga i mina fötter vrister ben knän häfter skuldror fingrar och handleder är värre än den smärta som jag har i min mage, och min mage brukar ha en smärta som jag aldrig tidigare har kunnat förklara för någon(men ni vet vad jag menar), tänk er det gånger 5 det är i mina leder.

Vissa dagar kan jag inte gå, vissa dagar springer jag som en vind på löpbandet på gymmet. Vissa dagar ligger jag i sängen och gråter av tanken att jag inte kommer kunna lever ett normalt liv, och andra dagar lever jag ett helt vanligt liv. Det är den delen som skrämmer mig, att jag lever helt normalt men vet aldrig hur morgondagen ser ut för min del, jag kanske är sängliggandes och kan inte gå.

Just nu haltar jag och biter ihop av varje steg jag tar för det strålar en smärta i hela min kropp som jag helst inte vill att någon av mina nära ska se. Det misslyckas väldigt rejält då alla ser att glansen i mina ögon och flåset i mina andetag, jag har insett nu att jag är dålig riktigt jävla dålig och behöver hjälp.

Men får jag någon hjälp är frågan? Ja av min familj och mina vänner
Av sjukhuset? Nej.
Detta är inte första gången sjukhuset inte ger mig ett stöd eller någon slags vård. Varje gång jag har varit riktigt dålig, det har inte varit ofta vilket jag tackar gud för men detta är min fjärde gång, och varje jävla gång tar det månader för dom att lägga in mig eller ge mig något som fungerar.
Jag har nu ätit cortison i en månad och det enda som hänt är att jag gått upp i vikt, men min mage har inte blivit bättre och framför allt inte mina leder, snarare sämre.
När jag ringer och ber om hjälp så höjer dom dosen på costisonet eller ber mig vänta ett tag och se ifall jag bara behöver ge det lite tid.

Nu har jag get upp hopper på riktigt, jag förstår inte att så fort man blir vuxen så behandlas man mycket sämre inom sjukvården, och läkaren undrar varför jag ger upp så lätt? det är för att läkarna gett upp hoppet om oss för länge sen.

Jag ber om ursäkt för ett långt och osammanhängande inlägg men jag är trött, utmattad och arg. Imorgon ska jag till sjukhuset och jag går inte därifrån förens det blir en förändring. håll tummarna