My words
Jag säger absolut inte att jag är ensam om vad jag känner eller hur min sjukdom får mig att tänka. Däremot törst jag säga att det är olika för alla, och för min del ser det ut såhär.
Jag har gått från att aldrig känna av min sjukdom till att må dåligt IBLAND till att nu ha det längsta skoven i mitt liv, under mina 18 år som sjuk.
Jag har nu haft ett annorlunda skov. Jag har varit dålig i snart 10 veckor och jag har tagit kortison tabletter imurel klysma och blivit legat inlagd på sjukhuset.
Vad mer ska jag göra? Mina leder värker konstant, jag känner mig handikappad och 50 år äldre än vad jag är. Jag kan inte jobba ordentligt då jag har ett stående och gående jobb. Jag klarar knappt av mat eller att gå för länge. Hela min kropp är ur balans och tvär strejkar.
Jag är så trött att jag gråter varje dag, varenda dag gråter jag. Antingen av all smärta, min trötthet eller utav min rädsla för allt som rör min sjukdom och min framtid!
Jag känner mig instängd, låst och vilsen. Jag orkar inte gå på stan och shoppa utan att få panik över mag smärtorna och om jag måste gå på toa eller om smärtan blir så stark att jag spyr.
Jag vill gå ut och dansa med mina underbara vänner, gå ut och träna, sola, fika eller bara vara men det är en sån panik och stress kring allt jag ska göra att det blir bara jobbigt.
All stress panik och ångest har gett mig sånna otroligt tunga tankar som kommer krypande när jag minst anar det. Det är tankar som jag inte vill ha, det är tankar som skrämmer och trycker ner mig. Tankar som skrämmer mig så hårt att jag är rädd att dom aldrig kommer försvinna ur mig.
Jag förstår hur du känner. Jag var dålig i 4 månader förra året och det tog ett bra tag innan jag blev helt bra igen. Det är mycket ångest som dyker upp, många frågor och aldrig några riktigt bra svar. Man blir stressad av alla situationer som man hamnar i och kan hamna i. Det är så klart olika för alla, och jag lyckades på något sätt hålla mig relativt positiv ändå med tanken att det kommer bli bättre.
Mitt mål just nu är att jag ska kunna leva utan mediciner. Leva ett normalt liv som alla andra. Jag tänker försöka mig på en diet som kallas SCD. När du känner dig redo kan du ju kolla på den, och fundera på om det är någonting för dig.
http://www.breakingtheviciouscycle.info/
Du mår dåligt just nu. Och det är okej att tycka synd om sig själv. Men glöm inte bort den ljusa sidan även i de mörkaste stunderna. För det kommer bli bättre. Och det är du som bestämmer hur ditt liv ska bli.
Ett lästips är höj din energi av Sanna Ehdin. Om du är hemma mycket och inte har något att göra så kan du alltid läsa den. Det finns många bra tankar i den.
Jag har haft ett skov i snart fyra månader nu så jag förstår hopplösheten du känner. Jag är också så trött att jag gråter när jag kommer hem, men inte varje dag. Det tär på verkligen på en att vara så trött en längre tid. Det är jobbigt när det är så mycket man vill göra som man missar. Du får spara dom sakerna tills du mår bättre! För du kommer må bättre till slut! Kämpa på!
